Förhandsläsning

Kapitel 11, mitten till slutet av scen 2

   Det finns inte tillräckligt med energi kvar för att bli rädd. Jag vet att han har all makt. Han kan göra precis vad han vill, döda mig på vilket sätt han än önskar. Men jag förblir likgiltig inför risken.
   “Det finns saker i universum som vi inte är menade att förstå, men jag tror inte på Gud som en fysisk varelse. Allt som har med tro att göra är unikt inom var och en av oss. Jag förväntar mig inte svar från någon annan ifall jag ber till högre makter, för det finns redan inom mig. Jag måste bara hitta ett sätt att förstå.”
   Väktarens bestörtning har lugnat sig. Istället lyssnar han uppmärksamt. Jag har egentligen aldrig funderat så mycket över livets stora frågor, utan har bara fokuserat på överlevnad. I den här cellen har jag inte haft något annat sällskap än mina tankar. Allt kom av sig självt eftersom risken att jag kommer att dö här är större än vad jag först ville erkänna. Om jag ska möta min död, ska jag göra det efter att ha försökt bry mig om någonting större än mitt liv.
   “Jag behöver inte någonting fysiskt för att känna att det finns”, fortsätter jag, osäker på om jag säger det högt eller i huvudet. “Många medger bara en existens om den syns. Magin blev inte verklig för människorna förrän ni såg den. Ändå har den alltid funnits. De högre krafterna skapades för att många av er kände att det fanns någonting mer, och behövde ha ett namn för att göra det till sanning. Vi är alla beroende av att behålla kontrollen när det är kaos … som i krig.”
   Han ser uttryckslöst på mig i några sekunder innan han kryper närmare. Jag vill backa undan, men kroppen lyder inte. Han lägger sin hand på min och säger någonting som jag förstod redan för flera år sedan.
   “Du kommer inte att överleva om du förlorar hoppet.”
   Jag har kämpat sedan jag var åtta år och hittades i snön. Varje dag har varit en bortkastad möjlighet till förbättring som bara lett till mer smärta och besvikelse. Nu orkar jag inte mer … alla år av krig mot både världen och mig själv … Jag är utmattad.
   “Det spelar ingen roll … det är redan för sent”, mumlar jag så lågt att Väktaren måste luta sig närmare för att höra.
   Personen jag var när jag kom hit är borta.
   “Livet är för värdefullt för att kastas bort.” Han reser sig och tar på sig mask och huva. “Välj dina strider. Att dö på det här stället borde inte vara ett alternativ.”
   Han sätter tillbaka armbanden innan han lämnar cellen.

Subscribe to the newsletter

© 2018-2019 by Kajsa Artifex
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now